Varför lossnar muttern eller skruven?

AppMo säkrad med Nord-Lock bricka

Hur kan man gardera sig mot att muttern eller skruven lossnar?

Den frågan ställs ofta – och svaren är många, allt från tyckande till trosföreställningar och spekulationer. Frågan förenklas inte heller av att marknaden översvämmas av låselement i olika skepnader och med olika tekniska förutsättningar. Vad är sanningen?

Den grundläggande frågan är: Varför lossnar skruven eller muttern?

Teoretiskt kan skruvförband inte lossna eftersom gängan är självhämmande. Den förspänning man fått genom åtdragningen ger tillsammans med gängstigningen ett moment som försöker lossa förbandet. Men detta är bara ungefär 20 % av det bromsmoment som uppstår genom friktionen i gängan och mot underlaget.

För att ett skruvförband ska lossna måste förspänningen sjunka till en låg nivå, under 30 % av den möjliga förspänningskraften.

Förspänningsförlust är vanligen en följd av sättningar som uppstår p.g.a. ytor med stor ojämnhet, mjuka klämda delar eller mjuka ytbeläggningar t.ex. målarfärg och packningar.

Ibland kan även riktigt förspända skruvar lossna. Starka vibrationer kan momentant upphäva gängans självhämmande effekt lokalt utmed gängan. Krafter som verkar vinkelrätt mot skruven kan också orsaka s.k. valsvandring. Detaljerna behöver ej glida mot varandra utan det kan räcka med att det uppstår elastiska vågrörelser i förbandet för att det efter en längre tid ska ha förlorat sin förspänning och lossnar.

Detta fenomen är emellertid ganska ovanligt.

Det bästa sättet att hindra ett skruvförband från att lossna är att dra åt så hårt det går utan att någon av de i förbandet ingående detaljerna överbelastas.

Enkelt uttryckt ska förspänningen alltid vara större än de påkänningar som påverkar förbandet utifrån.

Det finns emellertid tillfällen då det kan vara svårt att bibehålla tillräckligt hög förspänning (med andra ord: då riktig åtdragning ej är möjlig). Detta gäller t.ex. vid korta klämlängder och mjuka underlag.

Det finns åtskilliga varianter på låselement som används sedan länge, men många av dem är antingen dyra att använda, eller mindre effektiva eller kanske bådadera. Till dessa låselement hör:

Låstråd, kronmutter och låsbleck – Dessa element används då man vill ha en s.k. positiv låsning. Med detta menas att skruven eller muttern inte får ramla loss om förspänningen försvunnit. En mutter som skakar loss i en motor kan orsaka skador för miljonbelopp. Sådant kan hända – och det har också hänt.

Vikbleck – Det här uppfattas ofta som en ”säker” lösning. Då glömmer man att vikblecket, för att kunna vikas, måste tillverkas i ett mjukt material.

Sätter man in ett mjukt material under skruvhuvudet eller muttern ger det lätt upphov till sättning och förluster i förspänningen – och därmed finns det risk för att någonting skakar loss. Om påkänningarna blir tillräckligt stora, kan den uppvikta tungan deformeras, och låsningen försvinner.

Tandbricka och fjäderbricka – Dessa låselement väljer man ofta av gammal vana: ”de har fungerat förr”. Om förspänningen är mycket hög, kan dessa element faktiskt vara till direkt skada, till följd av stora sättningar.

Kontramutter – Också kontramuttern väljs slentrianmässigt – och monteras ofta felaktigt ovanpå den bärande muttern. Att förspänna ett kontramutterförband på rätt sätt är både dyrt och tidskrävande.

Varför används de då fortfarande? Av tradition. Samtliga redovisade typer av låselement har ett gemensamt: de är dyra och har i flertalet fall dålig funktion. Enligt vår mening kan man glömma de flesta av de gamla metoderna, och i stället gå över till Nord-Lock brickor.